Kan du lita på din vän?

Vi människor är rätt tröga. Vi vill helst att allt ska vara så som det alltid har varit. De flesta av oss i alla fall.

Har vi en uppfattning om att saker och ting är på ett speciellt sätt har vi även svårt att inse att det inte alls förhåller sig så. Vi vill gärna tro att den bild vi har av oss själva eller av andra stämmer. Om det sedan visar sig att den inte stämmer upplever vi ett visst mått av obehag. Obehagskänslan kommer sig av vad forskare valt att kalla för kognitiv dissonans – våra tankar klingar falskt med verkligheten. Och det gillar vi inte!

Ser vi oss som smarta och framgångsrika kan vi gå över lik för att uppnå ett mål – trots att hindren nästan är oöverstigliga. Har vi istället en negativ bild av oss själva, där vi utgår från att vi är ganska korkade och aldrig någonsin kommer att klara av något – ja, då kommer vi inte alls att kämpa lika hårt. I värsta fall sätter vi själva upp hinder för oss. Vår inre bild blir en självuppfyllande profetia.

Vi kan gå ganska långt för att bevara vår självbild.

Tänk dig att du och en kompis ska plugga till ett prov tillsammans. Din kompis ser sig själv som hyfsat smart och duktig. En av instuderingsfrågorna tycker du är väldigt klurig. Kan du känna dig säker på att din kompis ger dig svaret om hon kan det? En vän sviker inte, kanske du tänker. En vän ställer upp. Människor är ju inte elaka och just din vän är ju faktiskt just din vän på grund av att hon är så schysst och hjälpsam.

Eller tänk dig att du och en vän är ute och shoppar. Du provar ett par jeans och frågar vännen om hon tycker att de sitter bra. Kan du lita på hennes utlåtande eller är det bättre att du frågar främlingen i klädhytten bredvid? Kanske håller du fast vid att just din vän är god nog att ge ett sant svar.

Forskarna Tesser och Smith (1980) skulle inte riktigt hålla med dig. De styrkte sin teori med ett experiment där de lät studenter spela ett spel, som de kallade för Password. Spelet gick ut på att en person ger ledtrådar, som hjälper den andre att gissa ett ord. Studenterna kunde välja mellan att ge ledtrådar som gjorde det lätt för den andre att gissa ordet eller ledtrådar som gjorde det svårt för den andre att gissa ordet.  Först fick studenterna spela mot en främling och sedan mot en nära vän. Hur tror du studenterna gjorde? Hjälpte de vännen eller främlingen?

När Tesser och Smith såg till att den som skulle ge ledtrådarna först själv presterade dåligt på spelet och sedan fick reda på att spelet mätte intelligens och ledarskap, visade det sig att studenterna valde att ge riktigt svåra ledtrådar till sina vänner. De ville inte att vännerna skulle vara bättre än dem på något de ansåg vara viktigt. Om vännen presterade bätte än de själva, skulle det ju bli svårt att behålla bilden av sig själva som smarta och framåt. Tesser och Smith skulle alltså råda dig till att vara försiktig med att tro på din kompis.

Kanske trist med ett experiment som visar att man inte kan lita på sina vänner – i alla fall inte i lägen där vännens självbild är hotad. Å andra sidan kan experimentet ge oss en större förståelse inför om en vän inte riktigt når upp till vänskapsidealen. Kanske kämpar vännen med kognitiv dissonans och försöker upprätthålla sin goda självbild.

Text av Lisa Svensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s